Såhär såg det ut på hemvägen. Tomma tåg och kanske en lika tom Ylva som inte riktigt hade vaknat (åkte tidigt på morgonen). Att lämna säsongslivet i Verbier var inte direkt svårt förra veckan, eftersom det redan var över för tre veckor sedan. I fredags tyckte jag det var underbart att få åka hem, samtidigt ledsamt att lämna. Som min kära vän Luke så fint en gång sa "I wanna go, but i'm sad to leave". Jag håller med.
Jag saknar det Verbier var för flera veckor sedan. Livat, partaj, skidåkning (trots snöbristen som alla Verbiersäsongare 10/11 kommer att minnas med en tår i ögat...) och livsnjutning.
De sista veckorna när Verbier var rätt så tomt så längtade jag bara hem. Nu är jag hemma. Eller ja, jag är i mitt barndomshem åtminstone. Om fyra dagar är jag i Frankrike, för 6 dagar sedan var jag i Schweiz.
Home is where your heart is.
Jag hoppas hjärtat kan trivas lika bra i Frankrike som i Schweiz. Det tvivlar jag inte ett dugg på, nu kör vi Louise!